Det är nu jag ska berätta om problemet med att wara en cynisk person i en cynisk branch: när man hör en sångerska kvittra vänt att, “We love you just the way you are” så utgår man från att det måste vara något ironiskt. Kanske rentave en vink om fåninga tjejer, en referens till Colin Firths ostige replik i första Bridget Jones-filmen.
Men sen börjar man plugga på om artisten, läser hennes hemsida, och plötsligt inser man att allt är på allvar. Till exempel så bär hon bara scenkläder som är rättvisemärkta och ekologiska. Då träder en annan bild fram, en bild som är mycket obehaglig för en cyniker.
Och ändå. Ändå kan man inter vänja sig mot hennes skönsång (hon är skolad operasångerska) och innan man vet ordet av har man svalt alla skivans tolv ångestbotemedel.
by Kristofer Ahlström
I’m now going to tell you about the problem with being a cynical person in a cynical business: When you hear a singer amiably chirping “We love you just the way you are”, you assume there must irony involved. Maybe even a hint of corny girls or a reference to Colin Firths cheesy line in the first Bridget Jones movie.
But then you start to read up on the artist, check out the website etc, and all at once you realize that everything is for real. For example, she only wears clothes that are Fair Trade marked and organic. Suddenly another impression is brought forward, an impression that is very unpleasant for a cynic.
And yet. And yet you cannot defend yourself against her beautiful singing (she’s a trained opera singer) and before you know it you have swallowed all the album’s twelve cures for anxiety.
by Kristofer Ahlström
